Historik
Kronisk inflammatorisk ledsjukdom finns påvisad redan hos mumier och har sannolikt funnits mycket länge även hos barn. Den beskrevs första gången hos barn av fransmannen Cornil år 1864. Landsmannen Diamant-Berger samlade 1890 de 35 ditintills publicerade fallen och adderade tre egna. Som barnreumatologins fader räknas engelsmannen George Fredric Still. Han publicerade 1897 artikeln ”On a form of chronic joint disease in children”. Merparten av de fall han beskrev hade den form som vi idag kallar för systemisk JIA. Norrmannen Johannesen var den förste som beskrev kronisk artrit hos barn i Skandinavien. I Sverige publicerades större serier av Gunnar Edström 1947 och Bille 1948. Under långa tider var tuberkulös ledinflammation och ledinflammation till följd av blödarsjuka en del av barnreumatologin.
Organisation
1938 tillkom den specialistavdelning för barn med reumatiska sjukdomar som finns i Lund. Vården
bedrevs med deltagande av många professioner och specialiteter och karaktäriserades av upprepade behandlingsperioder som ofta var flera veckor långa. Numera sker nästan all vård i öppen vård. Inläggning på sjukhus sker framför allt vid svåra sjukdomstillstånd och vid olika åtgärder som kan kräva sövning. Allteftersom behandlingen har blivit mer effektiv och antal mediciner ökat har regionala kompetenscentra tillkommit. Den nuvarande behandlingen sker utifrån barnkliniker med barnreumatologisk kompetens i nära samarbete med kompetenscentra i landet.
Svensk Barnreumatologisk Förening ger genom möten och utbildningar starkt stöd för nätverkskompetens. Paediatric Rheumatology European Society (PRES) bildades under 1980-talet och har nära samarbete och vetenskapliga aktiviteter med Paediatric Rheumatology International Trials Organisation (PRINTO) som bildades 1998. Samarbete med vuxenreumatologin genom European League Against Rheumatism (EULAR) är av stor betydelse.
Behandling
Behandling med tydlig antireumatisk effekt kom under 1980-talet när långverkande antireumatisk
behandling (LARM) etablerades med metotrexat, salzopurin och klorokin, ibland som trippelbehandling. Tidigare var man ofta hänvisad till medicin som enbart minskade inflammation där kortison, som gavs första gången 1948, innebar ett stort genombrott. Lokala injektioner av kortison i inflammatoriska leder är fortfarande en viktig del av behandlingen. Guld, penicillamin och ibland cytostatika användes liksom cyklosporin och gammaglobulin. Enstaka patienter genomgick
benmärgstransplantation som kunde vara riskabel vid inflammatorisk aktivitet.
År 1999 genomgick vården en revolution när cytokinhämmare (biologisk behandling) introducerades. Tidigare vård var inte sällan karaktäriserad av barn med leddestruktioner, svåra funktionsnedsättningar och större behov av habiliteringsinsatser. Amyolidos med njurskada vid långvarig höginflammatorisk sjukdom ses inte längre. Fortfarande finns det dock en mindre grupp patienter där det är svårt att få bra sjukdomskontroll och leddestruktion är ännu idag ett problem. Sjukdomsgraden varierar över tid och sjukdomen kan vara vilande (remission) i varierande grad beroende på vilken typ av barnreumatisk ledsjukdom det är. All aktuell medicinsk behandling är riktad mot sjukdomsaktivitet men ingen gängse behandling är botande. Tidigare var den icke medicinska behandlingen inriktad på vila och avlastning medan det numera är bevisat att indndlingividanpassad rörelse och fysisk aktivitet är viktigt.